Det här mina vänner, är en stickpall – en fiffig liten möbel som rymmer de stickningar man vill ha till hands framför tv:n. Och när man tagit fram det handarbete man vill sysselsätta sig med lägger man upp fötterna på pallen för en bekväm arbetsställning. Smart, va?!
Jag fick pallen av grannen häromdagen. Hon hade samlat ihop lite syattiraljer som hon undrade om jag var intresserad av. En del av sakerna låg i pallen, trådrullar och olika sorters nålar bland annat.
-Du kan få pallen också, sa min snälla granne. Den har varit min mammas.
Jag kom på att det vore en ypperlig förvaring av mina stickningar i vardagsrummet så att Fend inte får tag i nystanen. Han leker med dem som en katt, rullar ut dem, trasslar till dem och dreglar på dem.
Jag klädde om dynan så att pallen passar ihop med den svarta skinnsoffa som står bredvid. Tyget fick jag av min syster för länge sen, med en önskan om att jag skulle använda det till något speciellt och det får man väl säga att jag gjort.
Gläntar man på locket ser man mina två pågående tv-stickningsprojekt, alltså såna man kan sticka och titta på tv samtidigt. Beskrivningar till båda är hämtade ur nya stickböcker jag fått i present. Böckerna ligger i botten, stickningarna i var sin påse ovanpå och så ligger det en lavendelpåse i hörnet för att hålla eventuella mal borta – och för att det luktar så gott.
Här är en Stainbodi-tröja på gång. Erika Åbergs tröja inspirerad av gotländska stenhus går i grått, men jag skulle inte vara fin i grått så jag har valt min favoritfärg till min tröja.
Det här är början till koftan Krans ur Maja Karlssons bok Koftor. Orginalet är stickad i Lettlopi i grått och grönt, väldigt snyggt, men jag ville pröva Raumas nya garn Fivel som är jämförbart med Lettlopi och i Fivels färgkarta tyckte jag bättre om den här rödmelerade än den gröna så så fick det bli.
Alltså, den här stickningen är riktigt rolig. Det händer nåt hela tiden. Vips är ena ärmen riktigt lång, men enligt mina mått och anteckningar som jag gjorde när jag mätte på David som ska ha tröjan så ska ärmen vara ännu längre. Hm, jag tvekar …
Jag får helt enkelt mäta en gång till när vi ses i sommar och fram tills dess kan jag ju sticka lite på bakstycket. Först får jag nysta mer garn, köpte allt som fanns av Kampes 3-trådiga ullgarn i fantastiska färgen Kattegatt och håller tummarna för att det räcker. Eftersom jag haft lite problem med eksem med osäker orsak tvättar jag garnhärvorna innan jag nystar.
Nystar på nystpinne …
så det blir fina nystan som ligger still eftersom man stickar med tråden som kommer inifrån nystat.
Bakstycket består av två olika flätpartier, ett bredare i mitten och två smalare – samma som på ärmen – på båda sidor om det. Det var nog ett smart drag att sticka en ärm först för nu kan jag sticka de smalare flätpartierna utantill. Däremot kan jag visst inte sticka mittpartiet utan att titta på beskrivningen för nu ser jag att de här två skulle ha börjat svänga inåt lite längre ner. Det blir till att repa upp två varv. Jag har lyssnat på podcasten Nördic knitting under tiden, bland annat ett avsnitt om Anna Bauer som gett ut en ny bok med både stickade koftor och sydda klänningar. Den får man kolla in i bokhandeln! Men jag får nog pausa poddlyssnandet tills jag är säkrare på mittflätan :).
När jag blev med hund trodde jag att jag skulle sy hundhalsband i parti och minut. Så blev det inte. Hitintills har det blivit två (!) fungerande halsband, båda i samma storlek. Nu börjar de sitta trångt kring halsen så idag gjorde jag slag i saken och sydde ett nytt. Det som varit lite meckigt är att få till skarven mellan början och slut på paracordlinan.
Jag har använt paracordlina för att ha en riktigt säker kärna i halsbandet. Jag provade först med enkel lina, men tyckte det verkade obehagligt för Fendi.
Att dubblera linan gjorde att jag behövde skarva ihop början med slutet och jag prövade att smälta ihop ändarna. Jag fick efter flera försök till en hållbar smältskarv, men det blev som en jättehård klump. Oskönt mot en hundhals! Nu har jag testat en annan variant med sydd skarv. Innan jag klädde in halsbandet i ”siden” fotograferade jag för att minnas hur jag gjort. Jag kanske vill sy fler nu när jag tycks ha fått till en fungerande lösning. Och kanske du kan ha glädje av bilderna om du vill sy halsband till din pälskling du också.
Jag har använt snedslå/snedremsa i syntetisk duchesse och sytt ihop med smygstygn.
Det här är ett av de tidigare halsbanden, i äkte siden:
… sytt av en sidenslips, köpt secondhand. Efter att jag sytt halsbandet – men innan vi gick ut i regn – fick jag för mig att kolla om tyget var färgäkta. Det var det INTE. Den vita fuktade tyglapp som jag gnuggade med blev rosa. Så det här har Fendi bara fått ha ”till fint”, annars kanske han blivit som en polkagris.
Nu har vi provgått halsbandet. Jag hittade faktiskt ett matchande koppel i lådan med paracordlina! Det köpte jag innan jag köpte hund, men har aldrig använt det för det har inte var lämpligt till en ystert gnagande valp. Men varför bry sig om det matchar? Ingen ser ju halbandet där inne i fluffet :).
Igår, lördag, var vi i Halmstad och solen strålade från en klarblå himmel. Idag är vi hemma i Åled och det regnar men det gör ingenting för det är rätt skönt att vara inne och greja ibland också. På förmiddagen badade jag Fendi. Han hade blivit dammig i stan. Och nånstans har han dragit på sig denna lilla fripassagerare trots att han fick Bravecto i veckan.
Uffe har sorterat sina slipsar. Hans bror ringde och behövde låna en vit slips för han ska på begravning i veckan så Uffe gick igenom hela sin slipsgarderob: 50 slipsar – men ingen vit.
Längre in i garderoben hittade han en oanvänd fleecetröja, ett par Johan Lindeberg-jeans och ett par Armani-jeans, inte heller de använda! Som att shoppa i sitt eget hem liksom.
Efter badet behövde både Fendi och jag ta igen oss så vi intog soffan. Här sitter jag nu med hund och stickning i knät – kan man ha det bättre?
Stickningen är ett nytt projekt. Mors top är färdig – en månad före deadline! – men mer om den en annan dag. Här är det en Shannonmore på gång. Den är till David, min ena svärson. Han blev inte riktigt firad när han fyllde 40 så jag tänkte att jag ska sticka en tröja åt honom när han fyller 45 istället. Han har sagt att han tycker att Aran-tröjor är fina och egentligen skulle det nog vara en traditionell vit, men jag kunde inte motstå den här blå färgen som jag tänker kommer passa David jättebra. Garnet är Kampes tretrådiga ullgarn och den vackra blå färgen heter Kattegatt vilket ju är passande när man bor på västkusten. Jag provstickade flätmönstren innan jag visade modellen för David så att jag visste att projektet var görbart. Faktiskt var det de minsta flätorna, de som ser ut som spritsad grädde, som var knepigast att förstå hur man ska få till.
Mitt första delmål är att få till en ärm innan vi träffas i sommar. Men vet ni, nu har jag kommit på att min andra svärson fyller 40 samma år som David fyller 45. Han borde ju också få en tröja – så nu blir det till att sätta fart på stickorna!
Här är en som fortsätter ta det söndagslugnt. Visst är hans svarta trampdynor och svarta nos helt underbara?!
Eftersom vi i vanliga fall går ut och in i affärer för att utföra olika ärenden när vi är i stan blir Fendi lite orolig: vart tar matte/husse vägen? Varför får inte jag följa med in? Idag beslöt vi att han skulle få lite stadsträning i lugn och ro, utan en massa spring i affärer. Det gick riktigt bra – och vi tvåbeningar fick upp ögonen för lite fler sevärdheter i vår egen stad på köpet.
Inte så dumt med stadsbesök ändå, när man får ägna sig åt dogparkour i Fridhemsparken.
Halmstad kommun har våren 2023 gjort olika satsningar för ökad trivsel och trygghet i centrum. Vid Norre portfinns det nu 140 färgglada fjärilar.
Vi gick igenom Norre port och kom till Norre katts park.
där någon hällt skum i fontänen idag.
Vi gick genom parken ner till Nissan.
Fendi följde intresserat roddarnas framfart, troligen medlemmar i Halmstad roddarklubb som har sitt klubbhus en bit uppströms Nissan. Klubben är visst Hallands äldsta idrottsförening med mer än 100 år på nacken (grundades 1889).
Vi korsade Nissan via Gamletullsbron och konstaterade att förälskade par börjat hänga nya hänglås på nya bron. Den gamla bron brann nyårsnatten 2018 och blev så skadad att den fick ersättas med en ny som ser likadan ut som den gamla.
Annars är väl egentligen tanken att låsen ska hängas här – på skulpturen Ihopa av Hanna Hallén som sedan i höstas finns i Filtparken alldeles intill bron – för att skona bron från skador som blir av alla hänglås.
Vid Nissan finns också Blubb, en 700 kg tung metallfisk med magen full av plast. Den symboliserar vad som händer med plast som kastas i naturen. Till slut hamnar plasten i havet där fiskar äter den (och sen äter vi fiskarna). Inspirationen till fisken kommer bland annat från Indien där den första metallfisken ”Yoshi the fish” placerades 2018. Liknande fiskar har sedan placerats runt om i världen för att uppmärksamma vilken påverkan skräp har på vår natur.
Stadsbesöket avslutades med Riccardos supergoda glass.
Äntligen har jag fått se Idas torp. Vår yngsta dotter blev torpägare förra året och det var tänkt att vi skulle fira hennes 30-årsdag på torpet i höstas men Uffe och jag blev sjuka så resan fick ställas in. Nu i påsk blev resan av och så roligt det var att få se allt. Vi sov i stora huset men det finns två små hus till som man kan bo i – i alla fall sommartid. Och så finns ett härbre som kallas för verkstaden och ett utedass. En av dagarna hjälptes vi åt att inventera det innehållsrika redskapsförrådet. Det fanns spadar och skyfflar, räfsor och krattor, spett, lie, en brödspade, slägga … ja, ni ser själva på bilden att det fanns en hel del att upptäcka.
För två veckor sedan fick vi veta att kennelhosta grasserade på Fendis hunddagis. Vi beslöt att hålla honom hemma för att om möjligt undvika smitta eftersom han idag skulle på ett sedan länge inbokat veterinärbesök (ögonlysning och patellaundersökning inför ev. avel). När inkubationstiden enligt instruktionsboken var över gick det ytterligare några dagar- och sen kom hostan. Så det blev inget veterinärbesök idag. Promenaderna har varit kortare och lugnare än vanligt
och det har mycket vila däremellan. Jag har suttit i soffan och stickat och Fendi har antingen sovit i soffan eller på golvet under soffbordet – så nu är sannolikheten för att toppen jag stickar till mor ska bli klar till Mors dag betydligt större än tidigare :).
Häromdagen när Uffe var hemma med honom hostade han så det kom upp vitt skum, men idag har han har piggat på sig så pass att han orkat med lite bus i husses och mattes säng där han vet att han inte får vara.
Men någon hoopersträning i vår lilla provisoriska träningshage som jag satte upp två dagar innan hostan kom blir det inte på ett tag.
Det här är symaskinen jag lärde mig sy på – en Husqvarna Automatic troligen jämngammal med mig, alltså runt 60 år. Jag har för mig att mor fick den av sin far – alltså min morfar – när hon var nygift. Hon har sytt massor av kläder till mig och min syster med den, till och med dockorna fick matchande klänningar.
Det måste har varit en ultramodern maskin för sin tid – det finns tre mönsterkammar (en sitter i maskinen, två ligger i tillbehörsasken) som gör att man kan sy de mönster som syns på snurran längst ner till höger i bild. Vrider man på snurran ser man hur man ska ställa in rattarna för önskad söm. Som du ser finns det en massa andra tillbehör som exempelvis olika pressarfötter. Och instruktionsboken finns kvar så man fattar vad de olika pressarfötterna ska användas till. Jag har fått i uppdrag att lämna in symaskinen för service, men skulle först själv kolla att det inte var alltför stora fel på maskinen. Efter att ha dammat ur den och oljat upp den testsydde jag – och den fungerade utmärkt tills jag testade att ställa in en mönstersöm. Styglängdsratten fungerar nu inte som den ska. Men långt bak i huvudet har jag ett minne av att detta hänt förut. Tyvärr minns jag inte hur jag fixade det då. Men nu ska ni få höra … Igår när jag var ute på hundpromenad med grannen berättade hon att hon skulle göra sig av med sin gamla symaskin. Jag frågade om jag kunde få se på den och se:
Det är samma modell! Nu kan jag titta på Gunillas maskin och kanske själv luska ut hur man kan få stygnlängdsratten att fungera igen.
Jag kan inte påstå att jag är så tekniskt intresserad i övrigt, men symaskiner har alltid fascinerat mig. Jag var inte gammal när jag själv försökte byta mönsterkam på mors maskin. Mor pratade i telefon och jag tänkte väl att jag kunde ordna saken själv men använde en hammare vilket fick mor att kasta ifrån sig telefonluren (detta var innan mobilernas tid) och störta fram och avbryta min operation. Trots denna hårdhänta behandling av mors symaskin fick jag använda den igen och när jag studerade till textillärare fick den till och med följa med till Göteborg. Där skedde ett annat intermezzo – en knappnål trillade in i stickkontakten (de var inte helgjutna förr i tiden) och det blev kortslutning så propparna gick.
Det här är min äldsta symaskin. Den har varit min mans mormors. Allt hon sydde, sydde hon med den. Jag har till och med en instruktionsbok till den, men den följde inte med symaskinen. Visst är den fin, riktigt inbunden till och med!
Det är egentligen en helt otrolig historia hur jag fick den: rektorn på den skola jag arbetade på då hade fått ta hand om en del saker efter en släkting som gått bort, bl.a. en korg med diverse sömnadsrelaterade saker. Hon tänkte att det kunde vara något i korgen som kunde användas i textilslöjden så hon tog med korgen till skolan. Och i korgen låg denna instruktionsbok – till just den symaskinsmodell som jag har fått ta över efter Uffes mormor. Men jag kan inte sy så bra på den än. Det är det här med trampningen …
På tal om trampningen – nu måste jag bara visa det här urklippet, minns inte var jag klippt ut det, tycker det är lite roligt:
Nu har jag varit på sy-lan och det här är klänningen jag sydde där. Jag hade en hel dramatenvagn full med nytt tyg, tygrester och kasserade plagg men jag använde bara de kasserade plaggen: två skjortor (fars och Uffes), mors nattlinne och min egen blus som blivit för liten.
Överdelen på klänningen är Uffes skjorta. Kragen var väldigt sliten så den klädde jag över med en nysydd krage och så sydde jag smock i ryggen för att få in vidden bak. Idén har jag fått från häftet Ändra av Katarina Evans och Katarina Brieditis, Hemslöjdens förlag.
Det var ett lyckokast att använda rutigt tyg för det var lätt att se var jag skulle sy fast resåren till smocken. Skrev en minnesanteckning för mig själv på fotot för det är inte otroligt att jag syr fler såna här klänningar och då vill jag minnas hur lång resår jag använde.
Det tog sin lilla tid att skarva ihop alla tygbitar till volanger och sedan rynka dem. Såna här clips var jättebra att fästa ihop volangerna med istället för att nåla. Jag var också glad att jag kommit ihåg att ta med de platta, långa knappnålarna som var bra att markera fjärdedelar med. Fjärdedelsnål på volang lades lätt exakt mot fjärdedelsnål på livet eftersom huvudena är platta och sen nålade jag ihop med vanlig knappnål.
Det är lätt att glömma bort både tid och rum när man sitter och syr. Man behöver sträcka ut rygg och nacke emellanåt och vi hjälptes åt att påminna varandra om när det var dags. Det blev både yoga, tabata och skogspromenader på stigarna utanför Tönnersjö bygdegård där vi höll till.
Att vara på sy-lan är nästan som att bo på pensionat: man äter gott och ofta. Det är frukost, fika, lunch, eftermiddagsfika, middag på kvällen och frukt och godis så man orkar hålla på att sy länge. Dock åt vi inga doughnuts. Detta är Nicoles tyngder att lägga på mönsterpapperet så det inte glider när man ritar av mönster. De är gjorda av muttrar och Fimo-lera. Visst ser de smakskiga ut?!
Man får så många tips och idéer på sy-lan. Här har jag fotat Barbros ok för att minnas hur man syr ok med burrito-metoden.
I år är det tionde året som Nina Kovacevic ordnar sy-lan så Hallandsposten gjorde ett reportage som du som prenumerant kan se genom att klicka här. Nina är otroligt duktig på att sy väskor. Den här gången blev det en en Hermèsinspirerad väska tillverkad av en mockakjol och sonens livrem och som sig bör har väskan hänglås med tillhörande nyckel.
Jag har nog inte åkt på sy-lan någon gång utan att ha glömt något hemma. En gång var hade jag glömt huvudkudde, en annan – och det var nog det värsta – glömde jag gaspedalen till symaskinen. Så nu har jag börjat skriva en lista på sånt som jag brukar ta med på sy-lan, både sånt som har med själva syeriet att göra och andra praktiska attiraljer. Ett tips för dig som ska på sy-lan är att tänka efter innan vad du vill sy så att du får med dig behövliga sybehör som knappar, dragkedjor och spännen. Själv klipper jag också gärna till plaggdelarna hemma så det blir rätt med trådraken, sömsmåner och fållar och sånt, speciellt om det är en modell jag aldrig sytt förut. Listan gör inte anspråk på att vara komplett. Jag fyller på den efter hand, resår har jag exempelvis lagt till efter helgens lan, men jag lägger med den här som lite vägledningen för den som kanske ska på sitt första sy-lan. Beroende på hur lokalen man ska vara i är utrustad kan man också behöva ta med exempelvis strykjärn. Kolla upp innan du åker!
Symaskin 1 med gaspedal
Symaskin 2 med gaspedal
Lampa, ev. med förstoringsglas
Skärlinjal
Skärmatta
Rullkniv
Stor sax
Liten sax
Knappnålar
Måttband
Sömometer
Synålar
Syclips
Tyg
Mönster
Sporre
Markeringspapper
Blyertspenna
Anteckningsblock
Mobil
Mobilladdare
Kudde
Sovsäck
Luftmadrass
Mönster
Vlieseline
Kantpress
Frixion-pennor i olika färg (kan suddas bort från papper och tas bort från tyg genom att man stryker med strykjärn)
Resår
Fingerborg
Något varm att sitta på, t.ex. en dyna eller en filt – själv har jag ett fårskinn. Gamla bygdegårdar kan vara dragiga.
Kofta
Förlängningssladdar och grenuttag
Nu är det tack och hej för den här gången, ser redan fram emot nästa sy-lan!
I söndags åkte vi till Trönningesstranden och njöt av ett underbart väder.
Fendi sprang med långlina så öronen flaxade.
Idag har vi fått snö,mycket snö med västkustmått mätt. Vi trotsade vädret och gav oss ut på promenad med Fendis promenadkompisar Zita och Smilla. Snön klabbade på på små hundtassar så Smilla orkade inte hela vägen – inte undra på, ni ser ju ju själva: det är ju mer snö än hund.
Det fastnade en hel del snö på Fendi också, men det blev det inte riktigt så illa som för Smilla. Vad jag är glad att jag äntligen hittat en overall med långa ben!
Nu tar Fendi igen sig på sin snuffelmatta med ett tuggben inom räckhåll medan jag planerar för helgens sy-lan.
Jag har ännu inte bestämt till 100 procent vilka projekt jag ska ta med. En klänning blir det säkert, men i vilken modell? Jag har länge funderat på att sy en klänning av kasserade skjortor, inspirerad av den här ur Katarina Brieditis och Katarina Evans häfte Ändra. Eller så blir det något av det som blev över när jag sydde den här:
Eller kanske en kombo av det som blev över när jag sydde hundtassavtrycksklänningen (tyget till höger) och det blommiga tyget som ligger i skåpet och väntar på att få bli uppsytt.
Möjligen behöver jag skotta lite snö innan jag planerar vidare, men då tror jag Fendi får stanna inne. Det tar sån tid att tina alla snöbollar runt tassarna :).
Tyg, garn och hund 