Symaskinsnostalgi

Det här är symaskinen jag lärde mig sy på – en Husqvarna Automatic troligen jämngammal med mig, alltså runt 60 år. Jag har för mig att mor fick den av sin far – alltså min morfar – när hon var nygift. Hon har sytt massor av kläder till mig och min syster med den, till och med dockorna fick matchande klänningar.

Det måste har varit en ultramodern maskin för sin tid – det finns tre mönsterkammar (en sitter i maskinen, två ligger i tillbehörsasken) som gör att man kan sy de mönster som syns på snurran längst ner till höger i bild. Vrider man på snurran ser man hur man ska ställa in rattarna för önskad söm. Som du ser finns det en massa andra tillbehör som exempelvis olika pressarfötter. Och instruktionsboken finns kvar så man fattar vad de olika pressarfötterna ska användas till. Jag har fått i uppdrag att lämna in symaskinen för service, men skulle först själv kolla att det inte var alltför stora fel på maskinen. Efter att ha dammat ur den och oljat upp den testsydde jag – och den fungerade utmärkt tills jag testade att ställa in en mönstersöm. Styglängdsratten fungerar nu inte som den ska. Men långt bak i huvudet har jag ett minne av att detta hänt förut. Tyvärr minns jag inte hur jag fixade det då. Men nu ska ni få höra … Igår när jag var ute på hundpromenad med grannen berättade hon att hon skulle göra sig av med sin gamla symaskin. Jag frågade om jag kunde få se på den och se:

Det är samma modell! Nu kan jag titta på Gunillas maskin och kanske själv luska ut hur man kan få stygnlängdsratten att fungera igen.

Jag kan inte påstå att jag är så tekniskt intresserad i övrigt, men symaskiner har alltid fascinerat mig. Jag var inte gammal när jag själv försökte byta mönsterkam på mors maskin. Mor pratade i telefon och jag tänkte väl att jag kunde ordna saken själv men använde en hammare vilket fick mor att kasta ifrån sig telefonluren (detta var innan mobilernas tid) och störta fram och avbryta min operation. Trots denna hårdhänta behandling av mors symaskin fick jag använda den igen och när jag studerade till textillärare fick den till och med följa med till Göteborg. Där skedde ett annat intermezzo – en knappnål trillade in i stickkontakten (de var inte helgjutna förr i tiden) och det blev kortslutning så propparna gick.

Är du också intresserad av symaskiner vill du kanske läsa några andra inlägg jag skrivit om symaskiner: Gamla symaskiner, Overlock eller inte? och Vårstädning av symaskinen. Du kan också ta dig En titt i mitt syrum där jag skriver om de maskiner jag syr med nu och i Sy-hörna, syrum eller syateljé … ser du hur jag ordnat det lite runt ikring maskinerna.

Det här är min äldsta symaskin. Den har varit min mans mormors. Allt hon sydde, sydde hon med den. Jag har till och med en instruktionsbok till den, men den följde inte med symaskinen. Visst är den fin, riktigt inbunden till och med!

Det är egentligen en helt otrolig historia hur jag fick den: rektorn på den skola jag arbetade på då hade fått ta hand om en del saker efter en släkting som gått bort, bl.a. en korg med diverse sömnadsrelaterade saker. Hon tänkte att det kunde vara något i korgen som kunde användas i textilslöjden så hon tog med korgen till skolan. Och i korgen låg denna instruktionsbok – till just den symaskinsmodell som jag har fått ta över efter Uffes mormor. Men jag kan inte sy så bra på den än. Det är det här med trampningen …

På tal om trampningen – nu måste jag bara visa det här urklippet, minns inte var jag klippt ut det, tycker det är lite roligt:

Jag har varit på sy-lan!

Nu har jag varit på sy-lan och det här är klänningen jag sydde där. Jag hade en hel dramatenvagn full med nytt tyg, tygrester och kasserade plagg men jag använde bara de kasserade plaggen: två skjortor (fars och Uffes), mors nattlinne och min egen blus som blivit för liten.

Överdelen på klänningen är Uffes skjorta. Kragen var väldigt sliten så den klädde jag över med en nysydd krage och så sydde jag smock i ryggen för att få in vidden bak. Idén har jag fått från häftet Ändra av Katarina Evans och Katarina Brieditis, Hemslöjdens förlag.

Det var ett lyckokast att använda rutigt tyg för det var lätt att se var jag skulle sy fast resåren till smocken. Skrev en minnesanteckning för mig själv på fotot för det är inte otroligt att jag syr fler såna här klänningar och då vill jag minnas hur lång resår jag använde.

Det tog sin lilla tid att skarva ihop alla tygbitar till volanger och sedan rynka dem. Såna här clips var jättebra att fästa ihop volangerna med istället för att nåla. Jag var också glad att jag kommit ihåg att ta med de platta, långa knappnålarna som var bra att markera fjärdedelar med. Fjärdedelsnål på volang lades lätt exakt mot fjärdedelsnål på livet eftersom huvudena är platta och sen nålade jag ihop med vanlig knappnål.

Det är lätt att glömma bort både tid och rum när man sitter och syr. Man behöver sträcka ut rygg och nacke emellanåt och vi hjälptes åt att påminna varandra om när det var dags. Det blev både yoga, tabata och skogspromenader på stigarna utanför Tönnersjö bygdegård där vi höll till.

Att vara på sy-lan är nästan som att bo på pensionat: man äter gott och ofta. Det är frukost, fika, lunch, eftermiddagsfika, middag på kvällen och frukt och godis så man orkar hålla på att sy länge. Dock åt vi inga doughnuts. Detta är Nicoles tyngder att lägga på mönsterpapperet så det inte glider när man ritar av mönster. De är gjorda av muttrar och Fimo-lera. Visst ser de smakskiga ut?!

Man får så många tips och idéer på sy-lan. Här har jag fotat Barbros ok för att minnas hur man syr ok med burrito-metoden.

I år är det tionde året som Nina Kovacevic ordnar sy-lan så Hallandsposten gjorde ett reportage som du som prenumerant kan se genom att klicka här. Nina är otroligt duktig på att sy väskor. Den här gången blev det en en Hermèsinspirerad väska tillverkad av en mockakjol och sonens livrem och som sig bör har väskan hänglås med tillhörande nyckel.

Jag har nog inte åkt på sy-lan någon gång utan att ha glömt något hemma. En gång var hade jag glömt huvudkudde, en annan – och det var nog det värsta – glömde jag gaspedalen till symaskinen. Så nu har jag börjat skriva en lista på sånt som jag brukar ta med på sy-lan, både sånt som har med själva syeriet att göra och andra praktiska attiraljer. Ett tips för dig som ska på sy-lan är att tänka efter innan vad du vill sy så att du får med dig behövliga sybehör som knappar, dragkedjor och spännen. Själv klipper jag också gärna till plaggdelarna hemma så det blir rätt med trådraken, sömsmåner och fållar och sånt, speciellt om det är en modell jag aldrig sytt förut. Listan gör inte anspråk på att vara komplett. Jag fyller på den efter hand, resår har jag exempelvis lagt till efter helgens lan, men jag lägger med den här som lite vägledningen för den som kanske ska på sitt första sy-lan. Beroende på hur lokalen man ska vara i är utrustad kan man också behöva ta med exempelvis strykjärn. Kolla upp innan du åker!

  • Symaskin 1 med gaspedal
  • Symaskin 2 med gaspedal
  • Lampa, ev. med förstoringsglas
  • Skärlinjal
  • Skärmatta
  • Rullkniv
  • Stor sax
  • Liten sax
  • Knappnålar
  • Måttband
  • Sömometer
  • Synålar
  • Syclips
  • Tyg
  • Mönster
  • Sporre
  • Markeringspapper
  • Blyertspenna
  • Anteckningsblock
  • Mobil
  • Mobilladdare
  • Kudde
  • Sovsäck
  • Luftmadrass
  • Mönster
  • Vlieseline
  • Kantpress
  • Frixion-pennor i olika färg (kan suddas bort från papper och tas bort från tyg genom att man stryker med strykjärn)
  • Resår
  • Fingerborg
  • Något varm att sitta på, t.ex. en dyna eller en filt – själv har jag ett fårskinn. Gamla bygdegårdar kan vara dragiga.
  • Kofta
  • Förlängningssladdar och grenuttag

Nu är det tack och hej för den här gången, ser redan fram emot nästa sy-lan!

Levande snöbollar

I söndags åkte vi till Trönningesstranden och njöt av ett underbart väder.

Fendi sprang med långlina så öronen flaxade.

Idag har vi fått snö,mycket snö med västkustmått mätt. Vi trotsade vädret och gav oss ut på promenad med Fendis promenadkompisar Zita och Smilla. Snön klabbade på på små hundtassar så Smilla orkade inte hela vägen – inte undra på, ni ser ju ju själva: det är ju mer snö än hund.

Det fastnade en hel del snö på Fendi också, men det blev det inte riktigt så illa som för Smilla. Vad jag är glad att jag äntligen hittat en overall med långa ben!

Nu tar Fendi igen sig på sin snuffelmatta med ett tuggben inom räckhåll medan jag planerar för helgens sy-lan.

Jag har ännu inte bestämt till 100 procent vilka projekt jag ska ta med. En klänning blir det säkert, men i vilken modell? Jag har länge funderat på att sy en klänning av kasserade skjortor, inspirerad av den här ur Katarina Brieditis och Katarina Evans häfte Ändra. Eller så blir det något av det som blev över när jag sydde den här:

Eller kanske en kombo av det som blev över när jag sydde hundtassavtrycksklänningen (tyget till höger) och det blommiga tyget som ligger i skåpet och väntar på att få bli uppsytt.

Möjligen behöver jag skotta lite snö innan jag planerar vidare, men då tror jag Fendi får stanna inne. Det tar sån tid att tina alla snöbollar runt tassarna :).

Overallkrångel

I morse regnade det så Fendi ville inte gå ut. Han brukar inte vara nödbedd men idag var det tvärstopp. Ända tills grannen kom med sin shiba Zita utanför. Då sprang han ner för trapporna och fram till ytterdörren. Det var knappt så jag hann få på overallen. De hade verkligen roligt på promenaden, jagade varandra emellanåt så där på hundars vis. När vi kom hem såg overallen ut så här:

Den har spruckit på två ställen. Antingen brister i konstruktionen eller så har lillponken vuxit. Det blir till att laga!

Jag har faktiskt precis börjat på en ny regnoverall till honom, i regntyg, men det vete sjutton om jag syr färdigt den. Efter den fartfyllda promenaden då overallen sprack bestämde jag mig för att klippa om själva kroppen och göra den 2 cm längre för mer rörelsevidd. Tur att jag beställt mycket tyg! Försökte mönsterpassa – gick sådär. Strök på speciell tejp över sömmarna för att göra dem vattentäta – gick väl bra på bakbenet men hur i hela friden ska det gå till där fram där man ska sy ihop benet först och sen sy fast det lilla benet på overallen. Den senare sömmen begriper jag inte hur jag ska kunna stryka tejp på? Verkar jättekrångligt! Nu har jag dessutom hittat en firma som säljer regnoveraller med olika benlängd (det var ju för att benen i hans första köpta overall var för korta som jag började försöka sy en overall själv) så just nu är motivationen att sy overallen färdig lika låg som Fendis var imorse när han skulle på morgonpromenad.

Tassavtryck

Den här klänningen är nysydd, impulsköpte tyget häromveckan för jag gillade tassmönstret … När Uffe skulle fotografera smet linslusen Fendi fram och gjorde bilden lite roligare. Passar ju jättebra med hans tass där.

När jag kom hem med tyget kändes det lite väl grått och färglöst så jag köpte till lite vinröd velour som matchar tassavtrycken och sydde en flärp som hänger löst över klänningen. Jag bytte ut ena ärmen och sydde på lite av samma tyg nertill på den andra ärmen.

Mönstret kommer från Sewingheart design. Modellen heter Draw a line och finns i storlek 32-60!

Baka, baka liten kaka

Idag kom en ny bakform med posten. Visst är den snygg? I första hand har jag tänkt göra hundgodis till Fendi i den, men jag såg på förpackningen att man kan använda den till både grytunderlägg (om man vänder den upp och ner)

diskunderlägg och som fettuppsamlare när man lagar mat i ugn (man lägger t.ex. kycklingklubbor på den uppochnervända formen så rinner fettet ner på formens botten).

Det såg ganska kul ut när godisarna började bli färdiga för de ”poppade upp” ur formen (min ugnslucka är randig därav ränderna på bilden). De ska torkas i ugnen i ungefär en timme men jag var så nyfiken på om Fendi skulle tycka godiset är gott så jag plockade ut några pluppar och gav honom när de svalnat. Jag hade tänkt det här som träningsgodis och han gillade smaken, men när vi testade så stannade han för att tugga på dem, tyckte kanske de var lite hårda, så det blev ju inte så bra. Träningsgodis ska ju locka framåt inte göra så att hunden stannar :). Får se om jag hittar nåt annat recept som inte ger så hårt godis – annars får jag väl testa fram nåt själv.

Godiset är gjort på ägg, tonfisk och tapiokamjöl. Det tog nästan lika lång tid att hitta tapiokamjöl i en affär som det tog för formen att skickas från Tyskland och hit. Nej, nu överdrev jag lite, men jag fick fråga i fyra affärer innan jag fick tag i det. Det är tydligen gjort på kassavaroten, också kallad maniok, vilket fick mig att tänka på tv-serien Robinson där det var det enda de hittade att äta. Receptet hittade jag på sidan Baka med matte.

Vante+väskrem=hundleksak

Idag kom Fendis uppfödare på besök. Hon hade varit på tävling med Fendis mamma och undrade om hon kunde komma och hälsa på på hemvägen. Hon hade nåt i fickan som Fendi var väldigt intresserad av – en slags leksak av fårskinn. Jag erinrade mig att jag sytt fårskinnsvantar till Uffe för länge sedan, men numera finns det inte längre ett par, utan bara en vante. Jag fick lov av Uffe att sy en liknande leksak till Fendi av den.

Det behövdes en stark rem till leksaken också. Även här bidrog Uffe. Han hade tagit till vara en rem till en datorväska som passade för ändamålet. Dessutom tror jag att den lilla haken kanske skulle kunna fungera på ett koppel så det är bäst att jag sparar den ett tag till.

Titta Fendi, vad matte sytt till dig …

Sekunden efter … den godkändes!

Vad är det med mig och plädar?

Jag virkade en speciell julpläd häromåret, en pläd som bara tas fram till jul och får pryda sin plats i soffan så länge allt julpynt är framme – sedan packas den ner igen till nästa jul.

Förra helgen när jag la tillbaka pläden som brukar ligga i soffan resten av året blev jag sugen på att virka nåt nytt i plädväg, nåt mer färgglatt än den blå-svarta.

Ja, jag vet. Jag har virkat (och stickat) en del plädar redan …

Jag har nog till och med sagt att ni ska påminna mig om att inte påbörja fler såna här jätteprojekt, men ändå …

Jag är väldigt förtjust i virkade rutor som övergår från cirkel till kvadrat, t.ex Circle of friends som jag hade planer på att göra en julpläd av innan det blev den randiga. Nu har jag testat en annan sån ruta som saknar den tredimensionella effekten men som går mycket fortare att virka. I beskrivningen till den rutan hittade jag tips på hur man kan sammanfoga rutorna på ett för mig nytt sätt. Jag har kollat bland restgarnerna, och jodå, det ser ut som de skulle kunna räcka om jag bara köper till lite svart … Vi får väl se vad det blir av idéerna så småningom. Ibland stannar det vid idéstadiet, ibland blir det nåt färdigt som en pläd till exempel.

Tomten packad

I söndags packade vi ner julen. Allra sist packade jag ner Erik Waldemar:

Han är döpt efter min morfar och är ett kärt minne från ett på besök på Liseberg strax innan jul för många år sedan när flickorna var små. Erik Waldemar bodde tillsammans med en massa andra små tomtar och vättar i en av julbodarna. Kristina Lundbeck heter hon som gjort dem. Jag hade läst om henne i en veckotidning, om hur hon började jobba med lera för träna och aktivera sina händer när hon var sjuk. Vi blev helt betagna av de verklighetstrogna små tomtarna, tog god tid på oss och valde omsorgsfullt ut just vår tomte, hela familjen tillsammans. Sedan uppmanade Kristina oss att ge honom ett namn som hon brände in i hans ena träsko. På den andra ser jag nu att detta var för 20 år sedan.

Det känns lite konstigt att packa ner honom. Det känns som han tittar på mig. Varligt lägger jag honom i hans resväska, stoppar om honom med ett lapptäcke som jag sydde till My när hon var liten. Annat julpynt försöker jag packa ihop så det tar så liten plats som möjligt, men i väskan får bara Erik Waldemar ligga.

Tre nya böcker i min bokhylla

Jag tycker om att läsa, jag tycker om textil – då kan du ju förstå att jag ÄLSKAR böcker om textil. Det här är de senaste tillskotten i min bokhylla:

När jag fick ett presentkort i bokhandeln slog jag till på boken om Karin Larsson som jag skrev om i höstas. Lustfyllt har jag bläddrat i den och tittat på de vackra bilderna. De många detaljbilderna med teknikförklaringar är väldigt inspirerande och jag ser fram emot att läsa mer om Karin Bergöö Larsson.

Den här boken fick jag av mina föräldrar i födelsedagspresent. Min mor berättade att hon först trodde att det var samma Erika Åberg som skrivit ”Det sitter i väggarna” och tyckte det var lite roligt för hon och far gav Ida den boken i present i höstas. Så är det nu inte, men lite lustigt är det att det finns två väldigt kreativa personer med samma inte helt vanliga namnkombination som skrivit böcker om sina intressen. Jag har två av den stickande Erika Åbergs tidigare böcker: ”Mina stickade projekt” som man skriver anteckningar om sina projekt i, och ”Sticka varm och mönstrat” med en gullig dedikation i. Jag gillar verkligen hennes modeller och har stickat flera av dem, Otendagssockor, mössan Rost och ärg och mössan Färgspel med tillhörande sockor. Nu blir det snart ett nytt projekt att skriva om i projektboken för jag har beställt garn till tröjan Stainbodi i boken ”Stickat från kust till kust”. Jag har redan ett annat projekt igång – egentligen är det min mors projekt – en ärmlös sommartop i ett självrandande garn med lininslag. Linet gör garnet lite halkigt och svårhanterligt och nystanen rasade bara man tittade på dem så jag har lovat mor att göra toppen klar. Den blir säkert behaglig att bära när det blir varmt ute, så jag har lite tid på mig att få den klar, kanske till Mors dag. Det kunde ju vara trevligt för lilla mor.

Maja Karlssons ”Koftor” fick jag i present av mina vänner i syföreningen. Jag älskar ju koftor och har allaredan hittat flera modeller som jag vill sticka: Krans med lettiska flätor kring muddarna, spetskoftan Smycket, Martall med små fickor för hundgodiset och sist men inte minst Sundborn vilket ju loopar till den första boken.