Mitt senaste projekt är en koftversion av Jennifer Steingass Fern & feather. Utgångpunkterna har dels varit själva mönstret Fern & feather (ormbunke och fjäder) som jag såg på bloggen Kammebornia häromåret, dels Rauma finull i en fantastisk rödbrun färg – en av mina favoritfärger sedan nåra år tillbaka.

Orginalmönstret är gjort för ett annat garn så jag började med att jämföra stickfastheter för att komma fram till vilken storlek jag skulle sticka. För att ha något att jämföra med, för att se om jag var på rätt väg, plockade jag fram mönstret till Damejakka loppa och jämförde med emellanåt. Det fungerade bra till strax efter ärmhålen. Då blev Fern & feather större över bysten än jag ville ha den. När jag jämförde med Loppan såg jag att det berodde på att man skulle lägga upp fler maskor i ärmhålen på Fern & feather än på Loppan (och färre maskor skulle sättas av till själva ärmarma). Det gick ju inte att bara lägga upp färre maskor under ärmen för då skulle ärmarna bli för små, alltså fick jag öka maskantalet på ett varv strax innan ärmhålet så jag fick tillräckligt många ärmmaskor. Så ologiskt – jag fick lägga upp fler maskor fast jag tyckte koftan blev för stor. Slutsumman av maskor runt bysten blev i alla fall mindre.

Jennifer Steingass har gjort många fantastiska modeller , stickade uppifrån och ner och med runt ok. Den senaste modellen kom nu i mars. Kanske hon inte uppskattar att jag bryter det fina okmönstret med en knäppning mitt fram, men jag använder hellre kofta än tröja, dels för att koftan är lättare att ta av och på, dels för att man kan reglera värmen genom att knäppa/knäppa upp.

Ett tag funderade jag på om jag överhuvudtaget skulle skriva det här inlägget. I Corona-tider känns det kanske lite futtigt att beskriva sitt senaste stickprojekt. Men det lilla vardagslivet behöver få lunka på i den stora, oroliga världen som nu känns ovanligt oförutsägbar. En stickning kan vara ett ankare att hålla fast vid när tankarna virvlar runt, runt.