Klockan är halv sju. Fendi väckte mig för en halvtimme sen, men han ville inte ut, bara ha sällskap. Nu har han fått sällskap så nu sover han igen, men jag – jag är klarvaken. Så då fortsätter jag med det jag höll på med igår: jag broderar.

Ni får bara en liten sneakpeak, inga kommentarer. To be continued som det står i slutet på tv-avsnitt när det är som mest spännande. På tal om det så tittade Uffe och jag på sista avsnittet i en deckarserie på SVT Play igårkväll, This is not a murder mystery. Den var spännande och lite udda. Man skulle kunna tro att alla varianter på temat ”vem var mördaren” var uttömda vid det här laget, men den här serien hade en ny och lite annorlunda inramning. Några världsberömda surrealister, bl.a. René Magritte och Salvador Dalí, blir fångna i en engelsk herrgård där en mystisk mördare går lös. Den som känner till lite om dessa konstnärer har nog extra behållning av dramat skulle jag tro, men oavsett kan jag rekommendera den för den som gillar pusseldeckare.

På tal om broderi: häromdagen stickade jag om ena vanten i det här paret som jag skrev om här.

Den vänstra vanten är numera lika stor som den högra och fick på köpet en tumme i samma nyans som övriga vanten. Efter att ha tvättat vanten i varm vatten och kardat den rejält så den blev ullig och mjuk broderade jag på muddarna. Detta är det ena av två favoritmönster som jag brukar brodera på mina Lovikka-vantar – korsstygn

översydda med förstygn.

Denna gång kompletterade jag broderigarnet med en tråd reflexgarn. Inte för att jag tror att det på något vis kan ersätta en reflex men tappar man dem kan de förhoppningsvis bli lite lättare att hitta.

Lovikka-vanten har en ganska fascinerande historia. Om du inte känner till den kan du läsa här:

Lovikkavante är en typ av ullvante som skapades år 1892 av Erika Aittamaa i byn Lovikka.

Erika Aittamaas man arbetade i skogen och familjen var fattig med många barn. För att tjäna pengar brukade Erika Aittamaa sticka för försäljning. En gång då hon skulle sticka ett par extra tjocka vantar 1892 gjorde hon ett misstag; vantarna blev så tjocka och stela att beställaren inte ville ha dem. Erika tvättade och borstade vantarna med en ullkarda så att de blev skönare, och lovikkavanten blev till.

Efterfrågan på Erikas vantar blev så stor att hon fick lära ut hur de gjordes till andra som ville lära sig och att sticka lovikkavantarna fick en stor betydelse som inkomstkälla för kvinnor i Tornedalen, speciellt under 1930-talet.

Hon avled vid 86 års ålder 1952. 1961 registrerades lovikkavantar som varumärke. År 1994–2007 förekom maskinell vantproduktion på orten av Lovikkavanten AB

Källa: Wikipedia

Vi hade -17 grader i morse så det är ju passande att kunna överlämna ett helt par vantar till Uffe idag, en aning sent kan man förstås tycka. Han fick ju en parvante redan 2015.