,

Vantar som värmer

Jag tror att vantarna som jag virkade till min mormor för väldigt länge sedan är de varmaste vantar jag gjort. När hon gick bort ärvde jag tillbaka dem men sedan jag fick hund har alla mina vantar slitits väldigt mycket på insidan av handen och tummen (av kopplet), så även detta par. De legat länge och väntat på att bli åtgärdade och nu har det blivit av. Det blev kanske inte världens snyggaste förstärkning för jag har lagat dem enligt principen ”man tager vad man haver” och vad jag hade var resterna av en blågrå skinnjacka men varma är de fortfarande.

Andra delar av jackan har tidigare blivit mobildfodral. Det kan du läsa om här.

2 svar till ”Vantar som värmer”

  1. Johanna profilbild

    Mycket skickligt sytt säger jag som inte syr! Dina vantar lär hålla länge än! Fiffiga mobil fodral också och så bra att kunna återvinna tyget/skinnet.

    Gilla

    1. Ewa Svensson med bloggen Tyg, garn och hund profilbild

      Jag tror att vantarna redan har 35 år på nacken :).

      Gillad av 1 person

Kommentera gärna!

jag är Ewa

och jag är en riktig textilnörd. Det ligger i generna: Det finns skräddare långt bak i släktleden. Farmor broderade åt en handarbetsaffär och mormor var hattmodist.

Redan som 5-åring började jag virka, farmor eller mormor lärde mig. Som jag minns det hade jag fri tillgång till mors tyger, garn och sybehör när jag var barn. Det var nog bara den gången när jag försökte byta ut mönsterkammen på mors symaskin genom att slå på den med en hammare som hon protesterade.

Mitt intresse till trots valde jag naturvetenskaplig linje på gymnasiet – för att kunna välja vad jag ville sedan. Men den taktiken visade sig inte fungera. När jag kom fram till att det var textillärare jag ville bli saknade jag de förkunskaper som man krävde för intag till textillärarutbildningen på den tiden, så jag fick gå en terminskurs i klädsömnad i Göteborg och sedan en terminskurs i vävning på Sätegläntan. Vävkursen på Sätergläntan var nog den bästa delen av hela min utbildning. Störst behållning av den naturvetenskapliga linjen var att jag träffade Uffe, min man, där. Vi gick i samma klass.

Jag älskar klänningar och syr med nöje mina egna. Koftan är ett annat favoritplagg, har stickat ganska många vid det här laget, men kommer ständigt på någon ny variant som jag ”behöver”.  Ibland är mina projekt lite mindre tidskrävande, som exempelvis sjalar, sockar, vantar och väskor.

Min blogg handlar även en del om heminredning, alltid med någon textil anknytning. Av mina garnrester blir det exempelvis plädar, mest virkade, och mitt första blogginlägg (juli 2013) handlade om en broderad familjekudde. Återbruk ligger mig varmt om hjärtat. Jag utmanas av begränsningen i materialtillgång och tilltalas av tanken att mitt textila skapande blir mer miljövänligt när jag syr en klänning av en duk eller virkar en matta av en pyjamas. Denna vurm hindrar dock inte mig från att besöka både tyg- och garnaffärer, och går jag in i en sån affär kommer jag oftast inte ut tomhänt … är alltså inte så dogmatisk. Det är roligt att läsa om vad andra gör, det inspirerar mig, och jag vill genom att visa och berätta om vad jag gör, inspirera dig.

Bloggen hette från början Tyg och garn, men sedan jag började blogga har jag blivit med hund. I december 2021 flyttade Fendi, en vit, fluffig liten dvärgpudelvalp hem till oss, och därefter bytte bloggen namn till Tyg, garn och hund.

My name is Ewa Svensson and I´m a true textile fantast. I work with textiles (I´m a textile sloyd teacher) and I devote a large part of my spare time to textile.

I love dresses and I make my own with great pleasure. The cardigan is another favorite garment, I´ve knitted quite a lot by now, but I constantly think of new variants that I ”need”. Sometimes my projects are a little less time-consuming, such as scarves, socks, gloves and bags.

The blog is also sometimes about home decoration, always with some textile connection. For example I make plaids of my yarn remains and my first blog post (July 2013) was about an embroidered familypillow.