Min mormor fick ett par smygmaskvirkade vantar av mig för länge sedan. Det är nog de varmaste vantar jag gjort. Tekniken gör att det nästan blir som två lager ”tyg”. Det behövdes någon form av dekor på de gråa vantarna och jag bestämde att dekoren skulle vara blå för att mormors kappa var blå. Men när jag ärvde tillbaka vantarna tyckte jag inte riktigt om det blåa akryl(!)garnet som jag broderat med, och egentligen inte de långa stjälkstygnen heller. Jag testade först att brodera med reflextråd men den sjönk liksom ner mellan maskorna och därför varken syntes den eller gjorde någon större nytta så nu har jag istället smygmaskvirkat med Visjögarn som jag hade hemma.

Tänkte ett tag att jag skulle göra några fina garnbollar och sy fast, men har bestämt mig för att ”less is more” i det här fallet. På tal om ”less” så såg jag nu att det är ett varv mindre på mudden på ena vanten, men har det gått bra i 30 år så går det väl bra i fortsättningen också.

Ett tag var min beskrivning borta och det var jag lite ledsen för, för som sagt, det är de varmaste vantar jag någonsin gjort och jag ville ha möjlighet att virka fler. Då var det någon på jobbet som hörde min bön, hade en beskrivning hemma som hon gav till mig. Nu kan man hitta beskrivningen på nätet.