– Det är hål i mina shorts. Kan du laga dem? frågade Uffe.
– Javisst kan jag det, svarade jag och tänkte: jag sätter dem i maskinen. Det finns ju till och med en speciell stoppningssöm programmerad. Det går fort. Så sjutton heller. Jag strök på mellanlägg på insidan och insåg sedan att eftersom hålet är intill fickan kommer jag inte åt med maskinen. Så jag sprättade loss fickan lite
och kom till insikt nummer två: förmodligen kommer det inte att hålla med stoppsöm och påpressbart mellanlägg. Sashiko, tänkte jag sen. Det är ju en gammal japansk lagningsmetod. Hur gör man den då? Googlade och fick veta att stygnen ska vara dubbelt så långa som mellanrummen och lika långa som ett risgryn. Nu ser det ju ut som jag utgått från både jasminris och grötris för stygnen är inte lika långa. Tråden ska dessutom vara vit. Men jag kan i alla fall säga att jag inspirerats av sashiko.
Tycker jag hittade tyglapp i bra färg som matchar etiketten i midjan. Är inte helt säker på att maken är lika nöjd. Kanske hade han kanske tänkt sig en mindre iögonfallande lagning.
Det här mina vänner, är en stickpall – en fiffig liten möbel som rymmer de stickningar man vill ha till hands framför tv:n. Och när man tagit fram det handarbete man vill sysselsätta sig med lägger man upp fötterna på pallen för en bekväm arbetsställning. Smart, va?!
Jag fick pallen av grannen häromdagen. Hon hade samlat ihop lite syattiraljer som hon undrade om jag var intresserad av. En del av sakerna låg i pallen, trådrullar och olika sorters nålar bland annat.
-Du kan få pallen också, sa min snälla granne. Den har varit min mammas.
Jag kom på att det vore en ypperlig förvaring av mina stickningar i vardagsrummet så att Fend inte får tag i nystanen. Han leker med dem som en katt, rullar ut dem, trasslar till dem och dreglar på dem.
Jag klädde om dynan så att pallen passar ihop med den svarta skinnsoffa som står bredvid. Tyget fick jag av min syster för länge sen, med en önskan om att jag skulle använda det till något speciellt och det får man väl säga att jag gjort.
Gläntar man på locket ser man mina två pågående tv-stickningsprojekt, alltså såna man kan sticka och titta på tv samtidigt. Beskrivningar till båda är hämtade ur nya stickböcker jag fått i present. Böckerna ligger i botten, stickningarna i var sin påse ovanpå och så ligger det en lavendelpåse i hörnet för att hålla eventuella mal borta – och för att det luktar så gott.
Här är en Stainbodi-tröja på gång. Erika Åbergs tröja inspirerad av gotländska stenhus går i grått, men jag skulle inte vara fin i grått så jag har valt min favoritfärg till min tröja.
Det här är början till koftan Krans ur Maja Karlssons bok Koftor. Orginalet är stickad i Lettlopi i grått och grönt, väldigt snyggt, men jag ville pröva Raumas nya garn Fivel som är jämförbart med Lettlopi och i Fivels färgkarta tyckte jag bättre om den här rödmelerade än den gröna så så fick det bli.
Äntligen har jag fått se Idas torp. Vår yngsta dotter blev torpägare förra året och det var tänkt att vi skulle fira hennes 30-årsdag på torpet i höstas men Uffe och jag blev sjuka så resan fick ställas in. Nu i påsk blev resan av och så roligt det var att få se allt. Vi sov i stora huset men det finns två små hus till som man kan bo i – i alla fall sommartid. Och så finns ett härbre som kallas för verkstaden och ett utedass. En av dagarna hjälptes vi åt att inventera det innehållsrika redskapsförrådet. Det fanns spadar och skyfflar, räfsor och krattor, spett, lie, en brödspade, slägga … ja, ni ser själva på bilden att det fanns en hel del att upptäcka.
Det här är symaskinen jag lärde mig sy på – en Husqvarna Automatic troligen jämngammal med mig, alltså runt 60 år. Jag har för mig att mor fick den av sin far – alltså min morfar – när hon var nygift. Hon har sytt massor av kläder till mig och min syster med den, till och med dockorna fick matchande klänningar.
Det måste har varit en ultramodern maskin för sin tid – det finns tre mönsterkammar (en sitter i maskinen, två ligger i tillbehörsasken) som gör att man kan sy de mönster som syns på snurran längst ner till höger i bild. Vrider man på snurran ser man hur man ska ställa in rattarna för önskad söm. Som du ser finns det en massa andra tillbehör som exempelvis olika pressarfötter. Och instruktionsboken finns kvar så man fattar vad de olika pressarfötterna ska användas till. Jag har fått i uppdrag att lämna in symaskinen för service, men skulle först själv kolla att det inte var alltför stora fel på maskinen. Efter att ha dammat ur den och oljat upp den testsydde jag – och den fungerade utmärkt tills jag testade att ställa in en mönstersöm. Styglängdsratten fungerar nu inte som den ska. Men långt bak i huvudet har jag ett minne av att detta hänt förut. Tyvärr minns jag inte hur jag fixade det då. Men nu ska ni få höra … Igår när jag var ute på hundpromenad med grannen berättade hon att hon skulle göra sig av med sin gamla symaskin. Jag frågade om jag kunde få se på den och se:
Det är samma modell! Nu kan jag titta på Gunillas maskin och kanske själv luska ut hur man kan få stygnlängdsratten att fungera igen.
Jag kan inte påstå att jag är så tekniskt intresserad i övrigt, men symaskiner har alltid fascinerat mig. Jag var inte gammal när jag själv försökte byta mönsterkam på mors maskin. Mor pratade i telefon och jag tänkte väl att jag kunde ordna saken själv men använde en hammare vilket fick mor att kasta ifrån sig telefonluren (detta var innan mobilernas tid) och störta fram och avbryta min operation. Trots denna hårdhänta behandling av mors symaskin fick jag använda den igen och när jag studerade till textillärare fick den till och med följa med till Göteborg. Där skedde ett annat intermezzo – en knappnål trillade in i stickkontakten (de var inte helgjutna förr i tiden) och det blev kortslutning så propparna gick.
Det här är min äldsta symaskin. Den har varit min mans mormors. Allt hon sydde, sydde hon med den. Jag har till och med en instruktionsbok till den, men den följde inte med symaskinen. Visst är den fin, riktigt inbunden till och med!
Det är egentligen en helt otrolig historia hur jag fick den: rektorn på den skola jag arbetade på då hade fått ta hand om en del saker efter en släkting som gått bort, bl.a. en korg med diverse sömnadsrelaterade saker. Hon tänkte att det kunde vara något i korgen som kunde användas i textilslöjden så hon tog med korgen till skolan. Och i korgen låg denna instruktionsbok – till just den symaskinsmodell som jag har fått ta över efter Uffes mormor. Men jag kan inte sy så bra på den än. Det är det här med trampningen …
På tal om trampningen – nu måste jag bara visa det här urklippet, minns inte var jag klippt ut det, tycker det är lite roligt:
Idag kom en ny bakform med posten. Visst är den snygg? I första hand har jag tänkt göra hundgodis till Fendi i den, men jag såg på förpackningen att man kan använda den till både grytunderlägg (om man vänder den upp och ner)
diskunderlägg och som fettuppsamlare när man lagar mat i ugn (man lägger t.ex. kycklingklubbor på den uppochnervända formen så rinner fettet ner på formens botten).
Det såg ganska kul ut när godisarna började bli färdiga för de ”poppade upp” ur formen (min ugnslucka är randig därav ränderna på bilden). De ska torkas i ugnen i ungefär en timme men jag var så nyfiken på om Fendi skulle tycka godiset är gott så jag plockade ut några pluppar och gav honom när de svalnat. Jag hade tänkt det här som träningsgodis och han gillade smaken, men när vi testade så stannade han för att tugga på dem, tyckte kanske de var lite hårda, så det blev ju inte så bra. Träningsgodis ska ju locka framåt inte göra så att hunden stannar :). Får se om jag hittar nåt annat recept som inte ger så hårt godis – annars får jag väl testa fram nåt själv.
Godiset är gjort på ägg, tonfisk och tapiokamjöl. Det tog nästan lika lång tid att hitta tapiokamjöl i en affär som det tog för formen att skickas från Tyskland och hit. Nej, nu överdrev jag lite, men jag fick fråga i fyra affärer innan jag fick tag i det. Det är tydligen gjort på kassavaroten, också kallad maniok, vilket fick mig att tänka på tv-serien Robinson där det var det enda de hittade att äta. Receptet hittade jag på sidan Baka med matte.
I söndags packade vi ner julen. Allra sist packade jag ner Erik Waldemar:
Han är döpt efter min morfar och är ett kärt minne från ett på besök på Liseberg strax innan jul för många år sedan när flickorna var små. Erik Waldemar bodde tillsammans med en massa andra små tomtar och vättar i en av julbodarna. Kristina Lundbeck heter hon som gjort dem. Jag hade läst om henne i en veckotidning, om hur hon började jobba med lera för träna och aktivera sina händer när hon var sjuk. Vi blev helt betagna av de verklighetstrogna små tomtarna, tog god tid på oss och valde omsorgsfullt ut just vår tomte, hela familjen tillsammans. Sedan uppmanade Kristina oss att ge honom ett namn som hon brände in i hans ena träsko. På den andra ser jag nu att detta var för 20 år sedan.
Det känns lite konstigt att packa ner honom. Det känns som han tittar på mig. Varligt lägger jag honom i hans resväska, stoppar om honom med ett lapptäcke som jag sydde till My när hon var liten. Annat julpynt försöker jag packa ihop så det tar så liten plats som möjligt, men i väskan får bara Erik Waldemar ligga.
Vem kan tro att vi ägnar mycket tid åt pälsvård varje dag?
men det blir så när det regnat nästan hela dagen
Han fick blodpudding och prinskorv och en ny leksak, en lila mullvad (var får de allt ifrån de som hittar på hundleksaker) som både piper och prasslar.
Jag älskar att gå på mässor. Kreativitetsdepån blir verkligen påfylld när man får klappa garner i regnbågens alla färger, bläddra i nya inspirerande böcker, bekanta sig med redskap man inte sett förut och se hur andra utnyttjat varierande tekniker för att få fram olika uttryck. På vävmässan i Halmstad såg jag t.ex. en solfjädersvävsked för första gången. Så här ser en sån ut:
När man väver med en sån kan man variera mellanrummet mellan varptrådarna så att det uppstår längsgående vågformer:
Det fanns också små, små vävramar:
De här heter Hello loom och köps i ett sånt här set som man trycker ut med fingrarna. Tyvärr var de slutsålda igår, annars kanske jag hade köpt ett set. Jag köpte faktiskt inte något, stod och höll i ett paket med merinogarn men det fick inte följa med mig hem.
Alla möten med människor från olika kulturer på en vävmässa är också väldigt spännande. Amila Smajovic’ från Bosnien visade bl.a. bönemattor som hon vävt med inspiration av en bönematta från Kungamoskén i Foca som förstördes i kriget 1992.
Man kan se att Amila hämtat inspiration från de traditionella mönstren när hon designat sina andra vävar:
Ousman Sarr visade hur man väver i en vävstol vanlig i västafrika. Den är genial i sin enkelhet, gjord för att lätt kunna fällas ihop om det regnar eftersom man vanligen väver utomhus. Lägg märke till ”varpbollen” till höger i bild, placerad ovanpå de tunga stenarna som håller den utrullade delen av varpen sträckt.
Nu får jag nog sluta skriva för idag, för se vad som händer i rummet bredvid medan jag sitter och skriver:
Fendi får INTE vara i våra sängar. Det här kom han på var ett bra sätt att få lite uppmärksamhet på.
Det får bli en del 3 en annan dag. Den kommer bl.a. att handla om västsvenska mönster- och textilkonstnärer, Region Hallands Återbruksutmaning och 9 vävare. Nu ska vildbasaren få bada.
Så blev den äntligen av – Vävmässan i Halmstad. Först skulle den ha varit 2020 och då vet vi ju alla vad som hände – pandemin kom emellan. Samma elände omöjliggjorde vävmässan ifjol, men nu, NU blev den av. Den har varat i dagarna tre. Jag var där idag, sista dagen, och vilken härlig upplevelse!
En av de första utställarna jag besökte var Nina Floderus som säljer handvävda produkter men också skaftväxlare till den som själv vill prova på att väva de tekniker som Nina jobbar med.
Här visar hon halsdukar/-sjalar i ”deflected double weave” som tekniken heter på engelska. Den får trådarna att flyta ut lite olika på tygets fram och baksida. Den svartgrå väven är i merinoull. De med lite mer färg är en kombination av merinoull och lin.
Nina ställde även ut tillsammans med andra halländska textilkonstnärer, t.ex. Elsa Lillieroth-Dagås
som vävt bland annat Väktaren efter en resa till Egypten där hon gjorde ett oförglömligt besök i en pyramid. Du ser alla mörka trappor man fick gå för att komma ner till själva gravkammaren.
Elsa har också vävt den här fantastiska blodboken med koppartråd i inslaget som en effektfullt bakgrund till själva trädet.
Måste bara visa den lite från sidan också så den tredimensionella effekten syns riktigt.
I en annan monter träffade jag Eva Sundström, författare till en ny bok om Karin Bergöö Larsson. Hon har forskat och skrivit om Karins textilier och kläder och i boken beskrivs både textilvetenskapligt och konstvetenskapligt ett stort antal av hennes textilier.
Boken heter Karin Bergöö Larsson textilkonstnär mellan jugend och modernism och kom ut i juni i år.
Karin var ju verkligen modern och före sin tid i sitt formspråk. Eva gav exempel på hur hennes skapande än idag kan användas som inspiration till skapande t.ex. i slöjden i grundskolan när hon visade på hur Karin broderat på våffelväv på sitt eget Karin-vis.
I en av hallarna presenterades olika utbildningar inom det textila området. Flera folkhögskolor fanns representerade. Blekinge folkhögskola visade bland annat dessa fina grytlappar vävda i en teknik som i alla fall när jag gick min utbildning kallades trollväv. Den vävs med ett enkelt redskap som jag vet att man kan göra själv, men det är så mycket enklare att använda de här ramarna där piggarna fjädrar lite och det finns inte några spikhuvuden som är i vägen. Vet du möjligen var jag kan få tag i såna? Skulle gärna vilja ha såna till mina grundskoleelever där jag jobbar nu.
Jag har mycket mer att visa och berätta, men nu håller jag kväll. Det kommer mer om vävmässan imorgon!
Huvudarrangör av vävmässan är Svenska Vävrådet som bildades som ideell förening våren 1987. Svenska vävrådet har till uppgift att samla olika aktörer inom vävområdet; företag, organisationer, skolor och institutioner och man arrangerar vanligen vävmässa vart tredje år.
Det låg inte mindre än 7 par strumpbyxor i korgen med saker som skulle lagas! Ja, jag lagar strumpbyxor – inte alla, men de färgglada. Jag tycker det är svårt att hitta kulörta strumpbyxor, så jag lagar de jag har om det går utan att det syns alltför mycket. I korgen låg också en innesko som nu är hel igen. Jag gömde maken till den nånstans för att Fendi inte skulle leka med den – undrar bara var.
Nu när det börjar bli kallare ute blir man ju lite sugen på att sticka strumpor igen. Jag har tagit fram en gammal sockstickning, minns inte när jag började på den första gången men vet i alla fall att jag precis efter påsk ifjol började om och då hade jag bestämt att det skulle bli ett par Vanilla-sockor. Garnet trasslade, men jag redde ut trasslet och stickade vidare tills jag insåg att vaniljsockor inte var en modell i min smak. Jag repade upp och la garnet åt sidan. När jag la upp till vaniljsockorna testade jag en (för mig) ny uppläggning: Italian tubular cast on. Den detaljen jag ville behålla när jag nu bestämt mig för ett nytt sockförsök. Jag fattar inte nu hur jag lyckades få till den där italienska uppläggningen förra gången. Satt hela kvällen med den, läste i min uppläggningsbibel Cast On Bind off och tittade på Youtube-filmen jag länkat till här ovanför. Inte förrän jag körde om filmen ännu en gång från allra första början fattade jag vad jag gjort för fel. Men sen tappade jag en del av de maskor som jag kämpat så med att få till och då beslöt jag att det får bli vanliga, klassiska sockor med hällapp av det här garnet – Austerman Step med Aloe vera och jojobaolja i.
Tyg, garn och hund 