Jag tror att vantarna som jag virkade till min mormor för väldigt länge sedan är de varmaste vantar jag gjort. När hon gick bort ärvde jag tillbaka dem men sedan jag fick hund har alla mina vantar slitits väldigt mycket på insidan av handen och tummen (av kopplet), så även detta par. De legat länge och väntat på att bli åtgärdade och nu har det blivit av. Det blev kanske inte världens snyggaste förstärkning för jag har lagat dem enligt principen ”man tager vad man haver” och vad jag hade var resterna av en blågrå skinnjacka men varma är de fortfarande.
Andra delar av jackan har tidigare blivit mobildfodral. Det kan du läsa om här.
Tyg, garn och hund 
Kommentera gärna!