Igår morse skulle jag som vanligt ge våra kaniner mat och vatten. Då upptäckte jag att de kalasat på vanten som jag trätt på vattenflaskan för att vattnet inte ska frysa. Men de gillar tydligen inte ull för det låg små, blå ullgarnsbitar i höet. Det såg faktiskt ut som de spottat ut maska för maska.Vanten stickade jag i slöjden en gång i tiden, gick i mellanstadiet. Tummen är lagad.

Jag stickade på en resårmudd … och nu är flaskan på plats igen.

Undrar vem som gjort det? De ser lika skyldiga ut båda två …

Efter ”vant-projektet” åkte vi till Oskarströms bibliotek. Det fanns en liten virkutställning där, av bloggaren bakom http://www.virkaholic.com/p/vem-arwho-is-virkaholic.html. En annan inspirationskälla jag fann var denna bok:
Jag har bara bläddrat i den än så länge, men känner redan att i den här kan man hitta mycket broderilust. Bland annat handlar den om färg och komposition. Ett kapitel handlar exempelvis om scrapbbooking som ”ett nytt sätt att skissa”… och det ska jag läsa lite extra noga. Tänker att det kan vara något att använda sig av i jobbet också.

Igår kväll tog jag beslutet att sticka om mors kofta från ärmhålen och ner. Det går inte att komma ifrån – den var för snäv när hon provade sist. Vad har jag lärt mig av detta? Jo, när man ska prova ska man använda tillräckligt långa rundstickor (eller använda sig av två kortare som tillsammans blir tillräckligt långa) så att man verkligen ser hur koftan ser ut på.

Min kära Emelie-kofta visar sig å andra sidan bli lite väl stor, så nu överväger jag att sticka om även den … Igår hittade jag tips om appen knitCompanion här . Jag laddade ner gratisvarianten och provade att lägga in beskrivningen till Emelie där. Det var då jag insåg att det fanns två beskrivningar – en med mindre storlekar och en med större. Jag hade alltså valt fel förra gången. Håll med om att stickningen på detta sätt bli en billig hobby. Jag stickar ju samma koftor flera gånger med samma garn innan jag blir nöjd :).