Upprepning

Jaha, så var det dags igen… för lite upprepning. Jag har stickat som en tok på den här tröjan för att jag var osäker på om garnet skulle räcka. Skulle det inte göra det skulle jag behöva köpa mer garn och det finns inte så himla mycket kvar där jag brukar handla. När jag konstaterat att jag har en garnreserv i form av en mössa så det borde det vara lugnt, kan man tycka. Då dök ett annat problem upp: maskantalet stämde inte. Förmodligen har jag missat vid raglanintagningarna flera gånger, men jag kunde inte spåra var det gått fel så efter lite tvekan repade jag upp ner till det ställe där jag med säkerhet vet att maskantalet stämt. Det innebär att jag repade upp hela oket!

Erika Åbergs tröjor är så fina, genomtänkta in i minsta detalj, och jag vill inte förstöra hennes modell genom att ”snixa till” en nödlösning för att slippa göra om och göra rätt. Har jag hållit på med den här i två år kan jag väl lägga några extra veckor på att göra den precis som den är tänkt.

Jag prövade att använda livlina den här gången, har aldrig prövat det förut. Jag läste om det på bloggen Från andra sidan potten för inte så länge sedan, skrev och frågade hur man egentligen gör och fick omgående ett tydligt och pedagogiskt svar. Så här förklarade Johanna:

Trä garn av kontrastfärg på en nål. Bestäm dig hur långt du vill/behöver riva upp din stickning. Sy sedan in garnet av annan färg just under dit du vill riva upp. Om det handlar om slätstickning, trä nålen med garnet genom varje höger ben på maskan om man säger så. Var noggrann så att du håller dig på samma varv hela tiden, vilket jag tyckte var svårast. När livlinan väl är på plats är det bara att riva upp stickningen tills livlinan stoppar upprivningen och du kan ta upp maskorna därifrån och göra om och göra bättre.

Tack än en gång Johanna för att du tog dig tid att svara, och det snabbt dessutom!

Medan jag repade upp lyssnade jag på senaste avsnittet av Nördic knitting – en podcast om långsam och krånglig stickning – och där fick jag tröst och bekräftelse på att mitt beslut om att repa upp var det rätta. Helene Wallin, en av poddarna, hade repat upp sina fingervantar helt när hon bara hade två fingrar kvar – och det var hon nöjd med. Hon menade att att repa upp ingår i processen och att man aldrig ångrar en upprepning. Hon såg det inte som bortkastad tid för man lär sig av sina misstag och blir därmed en bättre stickare. Så det så!