Inte på ett tag i alla fall … David, min ena svärson, fyllde 40 mitt under pandemin och han blev aldrig riktigt firad så jag tänkte kompensera det med att ge honom något jag gjort själv, något som jag lagt ner mycket tid och kärlek på. Och nog har det tagit tid. Jag började någon gång förra våren. Du kan läsa om starten här. David fick önska hur tröjan skulle se ut och han visste ganska direkt att han ville ha en Aran-tröja vilket jag tyckte var spännande för jag har aldrig stickat nåt liknande. I början gick det ganska fort framåt, se här, sen kom lite annat emellan, men nu, ungefär ett år senare är tröjan klar. Jag hade tänkt ge David tröjan när vi var i torpet, men p.g.a. intermezzot jag skrev om här blev inte tröjan klar förrän vi kommit hem därifrån. Så Uffe, min man, har tröjan på sig på fototför att man ska få en uppfattning om hur den ser ut på.
Tröjan framifrån …
bakifrån …
och från sidan. Här anar man detaljen som gjorde att jag föreslog just den här Aran-modellen: flätan på ärmen fortsätter upp över axeln …
Det syns tydligare på den här detaljbilden.
Avslutningsvis en närbild på flätmönstret på fram- och bakstycke.
Många bilder blev det, men så är nog detta en av de finaste tröjor jag stickat. Jag är riktigt stolt!
Det är överhuvudtaget mycket känslor instickade i den här tröjan eftersom jag stickade en hel del på den på sjukhuset när jag var där tillsammans med Ida (min dotter), David och deras nyfödda dotter när de låg inlagda på prematuravdelningen. En alldeles speciellt tröja till en alldeles speciell David. Har den äran i efterskott!
Det finns intressant fakta om Aranstickning här.
*
Garn: 9 hg (!) Kampes tretrådiga ullgarn i färgen Kattegatt.
Modell: Shannonmore av Melissa Leapman, mönster finns att köpa på Ravelry.
Kommentera gärna!