Japp, så var den klar – Clair cardigan till Ida. Hon fick den när vi var i Stockholm förra veckan. Tyvärr var det inte tid till att fotografera den på Ida. Vilken tur att jag fotat koftan innan vi åkte hemifrån!

Den stickas på ”gammalt vis” – de olika delarna stickas var för sig och sys sedan ihop. Nu var det länge sedan jag stickade en kofta så. Jag började att sticka med jumperstickor men gick över till rundsticka när jag stickat en bit på ärmarna. Jag brukar sticka båda ärmarna samtidigt för att de säkert ska bli lika långa men det blir som hävstångseffekt med två stycken på stickorna samtidigt. Man får liksom hålla emot, vilket känns i händerna efter ett tag. Numera föredrar jag rundstickor även när jag stickar fram och tillbaka.

Som framgår av bilderna är det raglanskärning på ärmarna.

När jag skulle sy ihop delarna tyckte jag det var lättast att först fästa ihop delarna från rätan med Wonderclips. Dessa fantastiska små ting!

Det var lättare att se var jag skulle sy om jag spände ut det stickade, använde en stoppsvamp till hjälp. Jag sydde från sida till sida, några stygn efter varandra,  innan jag drog åt.

Sömmen blev så gott som osynlig.

Modellen var enkel att sticka och mönstret lätt att följa, enda problemet uppstod när jag skulle sticka knäppkanterna. Jag hade lite svårt att tyda hur många varv det skulle vara innan knapphålen.

Det fanns en bra beskrivning av hur man stickar kantmaskorna på resåren så att den blir fin, ett sätt som jag inte använt mig av förut:

• Sista maskan stickas alltid rät.
• Första maskan lyfts alltid avigt, garnet läggs över (från dig) mellan lyfta maskan och nästa maska, sätt tillbaka lyfta maskan och sticka den rät i bakre maskbågen

Garnet är Debbie Bliss baby cashmerino: 55% merinoull, 33% akryl och 12 % kashmir. Det är underbart mjukt och ska gå att tvätta i maskin, vilket var ett absolut krav från Ida.

Jag virkade faktiskt två kragar. Jag använde för grov virknål till den första så den blev för bred. Så här blev det till slut. Helt klart nöjd!