Jag har många koftor, men ingen riktigt mörkblå. För sex år sedan köpte jag därför Rowan Cotton Wool i färgen French navy och började sticka en modell ur boken Älskade kofta. Jag tyckte den blev för stor så jag började på en Keynote istället, men begrep mig inte på beskrivningen. Tredje försöket var en egen modell, men då räckte inte garnet till ärmarna. Jag repade upp garnet och la det långt in i mitt tyg- och garnskåp där jag hittade det häromveckan. Jag fick för mig att göra ett sista försök att hitta ett koftmönster som förhoppningsvis inte skulle kräva mer garn än det som fanns – och hittade modellen som heter precis som min mor och min kusin: Kerstin.
Liksom när man kör fortare och fortare för att hinna fram till macken innan bensinen tar slut har jag stickat fortare och fortare innan garnet skulle ta slut … men nu kan jag sakta ner för jag vägde upp det garn som fanns kvar och la i två lika stora högar innan jag började sticka ärmen. Nu när den är stickad har jag mer än hälften av garnet kvar. Yippiii! Det kommer att bli en mörkblå kofta med två ärmar, en Kerstin-kofta!
Den har en detalj som funnits på alla de tidigare modeller jag försökt mig på: flätor. Flätan längs framkanten fortsätter runt nacken. Maskorna i nacken är sparade på en sticka, och för varje varv man stickar på flätan från rätsidan stickar man med ännu en maska av nackmaskorna.
Säkerhetsnålarna ska såklart bytas ut mot knappar, Kanske ska jag se om jag kan hitta några andra knapparna än de jag köpte till tredje koftförsöket, för de är inte riktigt Kerstins stil, men jag är så himla glad för att det verkar gå vägen den här gången, så jag kunde inte vänta med att blogga om Kerstin tills den (hon) är helt färdig.
Det började snöa när vi skulle fotografera så de vita strecken som syns på bilderna är snö
Tyg, garn och hund 