När Sandarna-mössan blev klar saknade jag en bra tv-stickning, en sån där stickning man kan sticka på samtidigt som man tittar på tv. Nu känns det inte som ett tillräckligt bra argument för att beställa mer garn just nu. Tur att det låg en påbörjad stickning på vänt i skåpet. Trots att det är nästan precis 5 år sedan jag började finns alla minnesanteckningar kvar, t.o.m. provlappen hittade jag.
Det är bara enfärgad slätstickning och resår i nederkanterna som saknas. Men om det bara är sån enkel stickning kvar – varför har jag då inte stickat klart tröjan långt tidigare, kan man undra.
Jo, jag fick ögoneksem i början på 2021 och satte det i samband med garnet i den här tröjan. Sen har jag inte testat att sticka med det igen. Nu sätter jag mitt hopp till att det var en engångsföreteelse. Eller kanske var det inte spinnoljan i garnet jag inte tålde, utan handspriten som jag och de flesta andra använde flitigt under pandemin. Tröjan var till min äldsta dotter My. Hon fick en annan tröja i samma modell men i annat garn.
Tar det 5 år till innan den här blir färdig hinner My slita ut den tröjan, annars tror jag att jag vet någon annan som kan blir glad för den här.
Tyg, garn och hund 
Så fint du stickar! Tröjan är verkligen vacker, och jag älskar utseendet på oket. Ögoneksem lät sannerligen inte roligt att få. Men som du säger kan det ju haft andra orsaker än garnet. Ja det finns säkert många som skulle bli glada för den tröjan, inklusive jag själv:)
GillaGilla
Tack! Jag har stickat sen jag var barn så jag har haft några på mig att öva … ;).
GillaGilla