Jag har länge velat se Open art i Örebro – en återkommande konstutställning, utomhus, mitt i stan, så vi körde inom Örebro på väg hem från Idas torp. Årets utställning handlade om demokrati, yttrandefrihet och samhällsstrukturer.

Det första konstverk vi såg var placerat utanför S:t Nicolai kyrka. Thomas Nordström heter konstnären och konstverket heter Waiting for something: en kokong hopsydd med korsstygn och omringad av tio gråhakedoppingar som ser ut att vara nära att brista i sömmarna. Kokongens innandöme lyser grönt liksom doppingarnas ögon. De vaktar och väntar. På vad?

Vid kyrkan fanns också Reincarnation av Kuei-Chih Lee.

Jag får erkänna att jag inte alltid förstod presentationerna av verken, men så mycket snappade jag upp som att det handlar om att människans samspel med naturen är förutstättning för hållbar utveckling. Detta vill Kuei-Chih Lee visa genom att återanvända gammalt trä i skulpturer i form av frö.

-Men vad f-n har de gjort? Är det också ett konstverk? Uffe var inte så imponerad av konsten, desto mer av Rådhuset.

När vi tittade närmare var det också en del av ett konstverk: Close the sky. Jag citerar utställningstexten:

Close the sky (Stäng himlen) ropar röd-vita spärrband på Rådhusets fönster. Just de färgerna används för vardagliga faror som krossat glas. Här på själva Rådhuset är det som själva demokratin är hotad. Från krigets Ukraina tar Waldemart Klyuzko med erfarenheten av dödliga hot när missiler skjuts mot byar och städer … Att hålla himlen säker är avgörande för att rädda människors liv. Varje land måste ha en skyddad himmel.

I det här fallet tycker jag att utställningstexten bidrog till förståelse för verket. Helt plötsligt blev det allvar, liksom.

Rinnande vatten av Roland Persson ingick inte i årets biennal men den tyckte både Uffe och jag om. Offentlig konst har genom tiderna ofta varit ett uttryck för makt. Jag tänker exempelvis på alla pampiga statyer av rika slottsherrar och kungar till häst. Perssons konst gestaltar istället människan, vardagen och mångfalden genom att avbilda en massa tyger på hög. Tyg, menar han, har en central plats i alla människors liv. Vi möts av det från första andetaget. Och vi har i alla tider, i alla kulturer, haft behov av att smycka och färga våra tyger. Statyn är av bemålad brons, men ger verkligen intryck av att vara av textil.

På väg mot Örebro slott passerade vi Primordia fungi av Lua Rivera. Visste du att primordier är ett slags försteg till de svampar vi känner till och att de ändrar färg och form när de mognar?

Är man i Örebro fotograferar man såklart slottet – här med kungen i mitt liv framför entrén.

På ena sidan slottet fanns en installation i form av en fiskkonferens: 25 strömmingar har samlats för rundabordssamtal och krismöte i Svartån. De sträcker upp sina huvuden ur livbojar målade i färger som kan associeras till länder kring Östersjön och Medelhavet och andra utfiskade hav.

På andra sidan flöt en jättelik moderkaka:

Konstverket av Marie Munk heter såklart Placenta.

Open arts vision är att genom hög konstnärlig kvalitet och frihet inspirera till samtal och nya tankar som främjar demokratin. Och nog blev det samtal alltid – konsten både berörde och upprörde ;).

Vi körde inte hela vägen hem på en dag utan övernattade i Motala, på Hotell Nostalgi.

Det ligger vackert vid hamnen. Själva hotellet ligger i byggnaden till höger. Rakt fram ser du restaurangen och däremellan finns ett motormuseum som var anledningen till att Uffe valde just det här hotellet.

Första gången Fendi bodde på hotell! Han fick till och med följa med på restaurangen …

men det tyckte han var ganska långtråkigt efter en stund.

Det var roligare att promenera längs kanalen!