Far fyllde år för knappt tre veckor sedan och då fick han garnet till den här tröjan. Igår fäste jag de sista trådarna och idag kunde jag överlämna en färdig lopapeysa (islandströja på isländska) till honom. Att sticka en tröja på mindre än tre veckor är nog något av ett personligt rekord.

Igår när satt jag ute i 25 gradig värme och fäste trådarna kände jag att leveransen kanske inte skulle komma att ligga helt rätt i tid, men idag sjönk temperaturen 10 grader och far tog mer än gärna på sig tröjan för att posera i sin älskade trädgård.

Förutom det mönstrade oket är det själva ullen och hur den gjorts till garn som ger tröjan några av dess särdrag. Islandsfåret har två sorters ull, dels mjuk, småkrusig bottenull, dels långa, blanka täckhår. När man själv spann sitt garn separerade man de olika typerna av ull och fick på så sätt fram garn med olika kvalité och funktion. När man började lämna sin ull till tvätt- och spinnerier blandades all ull och man fick  tillbaka den i form av ett förgarn, plötulopi, som egentligen var tänkt att spinnas till garn. I fattiga hem hade man inte tid att spinna utan började sticka direkt av förgarnet. Garnet blev både värmande tack vare den småkrusiga bottenullen och vattenavvisande tack vare täckhåren.

Modellen heter Afmaeli och är stickad i Lettlopi, ett spunnet garn som är det som oftast används i islandströjor idag.

I tidskriften Hemslöjden nr 2 2017 kan du läsa mer om islandströjan och om några månader kommer det ut en bok om islandströjans historia, skriven av Ásdís Jóelsdóttir.